Att vara med sig själv.

Jag har funderat på det där med att vara med sig själv. Det är stor skillnad på att vara med sig själv, att vara själv och att vara ensam. På morgonen då är jag själv, helt själv. Jag gör allt på automatik, tänker inte, vill helst inte att någon ska prata med mig eller att något ska snett. Jag bara gör. Jag är själv.

Innan jag började på Sigtuna var jag en sådan person som alltid, alltid ville ha folk runt omkring mig, ville ha folk överallt och var allmänt sällskaps-sjuk. Kanske beror det på att det nu är i princip omöjligt att vara med sig själv som jag insett att jag är en person som verkligen behöver det ibland. Självklart är det sjukt tomt när jag åker hem på helgen och ingen är där. Men jag är helt enkelt en person som har ett oerhört stort behov av att ibland bara umgås med mig själv, bara tänka, bara finnas och bara vara med Elsa... Om ni förstår. Just nu bara sitter jag på mitt rum, tänker, har duschat länge och fixat lite extra. Jag har plockat på mitt rum och bara funderar och är. Jag är med mig själv.

Ibland spelar det ingen roll hur mycket folk jag har runtomkring mig eller hur mycket jag skulle vilja vara med mig själv. Ibland vill jag bara vara någonstans, det är något som saknas. Som när jag är på Sigtuna och saknar Othilia och Klubban så mycket så det känns som att jag kommer gå sönder eller när jag och Edith gått om varandra sju helger i rad eller när jag saknar Maria och alla vänner hemma lite aldeles extra mycket även fast allt går i 190 km/h här. Då är jag ensam.