Lite upprörd.

Idag skulle jag egentligen ha träffat Josse men det damp ner ett sms från Emilia med texten "Tjo Elsa! När var det vi skulle ses?" Förvirrade tankar for genom mitt huvud som följdes av svordomar när jag inser att jag lovat henne att följa med till Brännkyrka för att träffa folket därifrån. Jaja, Josse är inte den som är den så jag fick helt enkelt avboka och åka dit. Det var iof jättemysigt. Satt mest och degade och bara va, skönt att göra det ibland.

En jobbig sak som hände var att när vi sitter på t-banan på väg till fruängen så kommer det en klart hög och kanske full människa som luktade vidrigt och satte sig bredvid mig och började prata om att han var en mördare. Bara det att han sätter sig bredvid mig och börjar prata gör att jag får panik men när han tar på mig (min jacka) får jag panik. Missförstå mig rätt. Jag har egentligen ingenting emot hemlösa människor och tycker att det är hemskt att vi år 2008 i Sverige har så otroligt många hemlösa människor. Men jag klarar bara inte av när människor som inte är inbjudna till min svär kommer för nära. Jag tycker egentligen inte ens om att gå genom folksamlingar för att det känns som att folk kommer för nära. Då när någon sätter sig bredvid mig och pratar andas och tar på mig blir det bara för mycket. Vem har gett honom rätten att komma och störa mig utan att fråga först. Självklart har man rätt att sätta sig var man vill på t-banan men håll dig då på din kant så håller jag mig på min. Punkt. Jag vet inte varför jag är så känslig för sånt här men det är väl mitt behov att vara min egen och min bacill-skräck som spelar in mest. När vi sedan flyttar på oss så kommer han efter ett tag och sätter sig bredvid oss igen och då blir jag nästan upprörd på riktigt. Om vi har flyttat på oss en gång är det antagligen för att vi inte vill höra hans prat om att han är en mördare, tror han då att vi vill lyssna på honom igen? LÅT MIG VARA!!!