Nuet?

Shit alltså jag tror verkligen inte att jag lever i nuet. Jag har just kollat igenom mina gamla framkallade foton, ni vet sådana man hade innan digitalkameran... Det var så sjukt mkt kort. Bara Othilia och stallet var elva rullar sen massa från konfan, språkresan, balen, Karlshem, hundarna, katterna och kanske 5 rullar på Zorro. Sammanlagt över 30 rullar med kort. Det är som att jag måste fota för att jag liksom är rädd att glömma bort saker, tänk alla tusen miljoner kort jag tagit med digitalkameran bara. Självklart är det roligt med kort men vissa framkallar för mkt minnen för att orka titta på.

Jag vet inte riktigt vad jag försöker säga men ett exempel är att jag nu har gått julkurs och haft en jättefin häst, verkligen. Lilla (stora) Zoon. Det har varit jätteroligt verkligen, inte ofta man får rida en sån fin häst och det har verkligen blivit skillnad under kursen, men tyvärr ska han inte vara kvar, de ville inte ha honom så imorrn åker han tillbaka till Skåne. Nu idag hade jag visserligen kameran med för att fota Othilia men tog några kort på Zoon, typ som för att iaf jag vill titta på dem nån gång sen. Men liksom det är en häst jag haft på en kurs, varför ska jag hålla på att ta en massa kort på den? Jag är även expert på att samla på mig saker, jag menar jag kanske behöver dem någon gång sen. Jag städar visserligen jämt men samlar ungefär lika fort.

Jag är självklart tacksam för all kort jag har. Jag ångrar inte ett enda kort jag har på någon av mina djur som ligger mig varmast om hjärtat ej heller alla tusen från studentperioden och alt annat skoj.

Ibland känns det bara som att de få stunder jag lever i nuet gör jag det för att fly från det andra. För att undvika att tänka på vissa saker som varit och för att slippa tänka på framtiden som just nu känns kaotisk.

Jag vet inte vart jag hörde detta men jag tycker att det är bra:
Ibland när man gråter och är ledsen inser man att det man är ledsen över är det som en gång skänkte en lycka. Så fint och så sant