I don't do mornings...

Mornar, det fungerar liksom inte. Varje kväll bestämmer jag mig för att imorgon ska jag kliva DIREKT när väckarklockan ringer. Gör jag det? Nej, det händer liksom inte. Jag fattar inte för när jag väl har klivit upp ur sängen och liksom är uppe är det ganska lugnt, men i just det där kritiska ögonblicket fungerar det liksom inte. Det tar iof ett tag innan jag är riktigt talbar. Så det är ingen idé att prata med mig eller försöka vara snäll och väcka mig, jag kommer garanterat att vara otrevlig. Jag lever efter mottot: Väckarklockan ringde och min morgon var förstörd. Och den värsta meningen jag vet är: God morgon! Vadå god morgon? Vadå god morgon? Det finns (med vissa undantag) inga goda mornar. Det har nog att göra med att jag aldrig känner mig utvilad. Det spelar ingen roll hur tidigt jag går och lägger om jag sover 7, 8, 9, 10 eller 11 timmar. Jag känner mig aldrig utvilad… Avskyr att vara sjuk och avskyr alla dessa mediciner. Det är deras fel…