Jaha.

Det var mys igår. Jag, Viktor, Jonny, Jon och nån Oliver som jag aldrig träffat förut. Det var ju hundra år sen man såg jonis och de andra har också varit bortresta. Jag kände mig lite överförfriskad dock, att jag aldrig lär mig. Suck alltså. Den här dagen har jag inte gjort så mkt vettigt. Blir ändring på det imorrn..

Louise hade värsta hårda lektionen med mig igår på Goliat, jag kan typ inte gå för att jag har sån träningsvärk. Heelt sjukt. Men väldigt fin häst.

P.s.

Ps: Karin hörde min tysta bön och jag fick rida min älskling. Så roligt och så fin var hon. Nu går bussen om tre minuter. HEJ.

Trööött.

Ridit tre hästar idag och varit i stallet elva timmar. Lite mör i kroppen känner man sig allt. Nu ska jag ut:) Äntligen friskare, inte frisk men iaf friskare. Skönt.

Älsklingen.

Jag vill så otroligt gärna ha Othilia imorrn, det var alldeles för längesen. Jag behöver det! Älsklingen.

Ingen Yakitori?

Älska servitören (som jag i smyg är lite kär i), på japanska köket. När vi beställer så utbrister han: Ska du inte ha ngn Yakitori idag? Haha, nee det får bli nästa gång. Det var bara en engångsföreteelse när jag och Gaby skulle dela.

Ganska behaglig dag med möte med syo, plugg ensam på Coffehouse by George, sen farbror doktorn och sen lite mys med Gaby på Espresso house och sen Japanska med Gaby som kommenterade mitt inköp av ett par Björn Borg "Nu kan du ju för fan öppna en butik bara med dina underkläder från Björn Borg". Kankse har blivit lite månag på sistone, bara nu tre par på två dagar men de var ju på reeea. Nu är det snart sängen. Ska ju vara i stallet halv åtta imorrnbitti.

Beroende.

Jag har hittat en nördig spelsight på internet och det är såå beroendeframkallande. Jag blir helt tokig, men nu måste jag sova då jag ska upp 06.45 imorrn. Ska ha möte med syo ute i sigtuna. Sov gott allesammans.

Idag.

Ahh, idag blev jag helt tokig när jag var i stan. Hade en massa saker på min att göra-lista i staden. Massa småsaker som jag samlat på mig för att jag inte orkat åka in. Jag har inte gått in mina nya skor och gick runt där i min enormt varma jacka och började bli ganska kinkig, och extremt sötsugen så jag gick ner till hemköp på åhlens city för att köpa vatten och lite godis. Kommer ner dit och det går inte att hitta lösgodiset. AHH. Den som har gjort planlösningen på den affären måste vara värdelös. Fattar han inte att man inte kan ha lösgodiset så där gömt? Det ska ju vara typ vid kassan eller på vägen förbi så att alla ser det och blir sugna. Han/hon sov nog på den lektionen. Till slut hittade jag det iaf men då gick det i stället inte att hitta vanligt vatten utan kolsyra som jag visserligen lovat mig själv att inte köpa då detta är sådan extrem miljöförstöring men nöden har ingen lag och jag är alltid noga med att panta. Till slut tog jag en iste och gick tjurigt därifrån, styrde stegen mot espresso house där jag var duktig och pluggade lite och fick även en pratstund med Jossie! Myspys.

Löften.

Oj vad långt inlägget under blev. Hoppas att någon orkar läsa det.

Okej, nyårslöftena here it comes!

• Börja blogga igen.
• Hålla bättre kontakt med kompisar som är utomlands
• Äta nyttigare (inte bli freak, för det funkar inte, men iaf tänka på det).
• Försöka träna mer
• Ta körkort.

Jaaa, nu när jag har skrivit dem så här öppet måste jag ju verkligen kämpa för att hålla dem. Ni får hålla tummarna.

Nuet?

Shit alltså jag tror verkligen inte att jag lever i nuet. Jag har just kollat igenom mina gamla framkallade foton, ni vet sådana man hade innan digitalkameran... Det var så sjukt mkt kort. Bara Othilia och stallet var elva rullar sen massa från konfan, språkresan, balen, Karlshem, hundarna, katterna och kanske 5 rullar på Zorro. Sammanlagt över 30 rullar med kort. Det är som att jag måste fota för att jag liksom är rädd att glömma bort saker, tänk alla tusen miljoner kort jag tagit med digitalkameran bara. Självklart är det roligt med kort men vissa framkallar för mkt minnen för att orka titta på.

Jag vet inte riktigt vad jag försöker säga men ett exempel är att jag nu har gått julkurs och haft en jättefin häst, verkligen. Lilla (stora) Zoon. Det har varit jätteroligt verkligen, inte ofta man får rida en sån fin häst och det har verkligen blivit skillnad under kursen, men tyvärr ska han inte vara kvar, de ville inte ha honom så imorrn åker han tillbaka till Skåne. Nu idag hade jag visserligen kameran med för att fota Othilia men tog några kort på Zoon, typ som för att iaf jag vill titta på dem nån gång sen. Men liksom det är en häst jag haft på en kurs, varför ska jag hålla på att ta en massa kort på den? Jag är även expert på att samla på mig saker, jag menar jag kanske behöver dem någon gång sen. Jag städar visserligen jämt men samlar ungefär lika fort.

Jag är självklart tacksam för all kort jag har. Jag ångrar inte ett enda kort jag har på någon av mina djur som ligger mig varmast om hjärtat ej heller alla tusen från studentperioden och alt annat skoj.

Ibland känns det bara som att de få stunder jag lever i nuet gör jag det för att fly från det andra. För att undvika att tänka på vissa saker som varit och för att slippa tänka på framtiden som just nu känns kaotisk.

Jag vet inte vart jag hörde detta men jag tycker att det är bra:
Ibland när man gråter och är ledsen inser man att det man är ledsen över är det som en gång skänkte en lycka. Så fint och så sant

Nytt år, nya löften.

Ett av dem är att börja blogga igen. Det är faktiskt ganska kul, men på sistone har de bara varit alldeles för mycket i alla avseenden.

Men nu måste jag nog snart sova ska upp och jobba och rida imorrn, jag ska vara i stallet halv sju. Måste vara taggad sista dagen på kursen. Zoonis var toppenfin idag, verkligen. Gullefjun. Skrittade ut på Corona med Karin Bursell och Lisa i snön det var mys och de andra i stallet tyckte att vi var hurtiga för att vi red ute. Haha, en lite skrittur har väl ingen dött av? Nej nu är det lite städning först och sen sängen så börjar jag ordentligt imorgon. Alltid imorgon eller kanske igår som en klok person sa.

Först ett citat ur en predikan i Stockholms stadsmissions egen kyrka bullkyrkan:
Murar av betong tenderar att väcka motstånd och kampvilja.
Osynliga murar tenderar att göra oss maktlösa och uppgivna

Inte minst för att vi främst bygger dem inut själva.

Sant och klokt tycker jag.